Trail-lopp – s2tri

SSH Skyrace

jag kastade in handduken…

Vad är det som driver en? Varför kan man inte bara vara nöjd? Måste alltid utmaningarna vara tuffare? Ja, tankarna var många under gårdagens snöpulsning i Storstenshöjdens många branter och backar. Men roligt var det och upplevelsen är något jag inte kommer glömma.

Målet var att komma i mål på SSH Skyrace vilket innebär 2 varv på en mycket tuff bana (Sveriges i särklass tuffaste bana enligt arrangörens beskrivning) om totalt 42 km och 2700 höjdmeter. En distans jag definitivt inte gjort förut på vintern i djup snö där fötterna glider fram och tillbaka i den mjuka snön för varje steg man tar. Även fast det går i ultrarapid, om man tittar på tempot, så var det jobbigt både för kropp och knopp så den mentala träningen fick sig en rejäl dos.

Men med ”bara” 7 km kvar, vilket jag beräknade ta lite mer än 2 timmar tog förnuftet över och talade om för mig att – nu är jag nöjd! Anledningarna var flera, jag började bli trött och lite frusen, sportdrycken nästan slut och jag skulle i stort sett vara helt själv i skogen då alla (utom en) redan gått i mål eller brutit. Tanken att bli liggande någonstans i bäcksvart skog och -6 grader var inte lockande även fast jag hade torra kläder, bivy-säck och nästan fulladdad telefon i ryggsäcken. Får ändå vara nöjd då jag tog mig nästan 35 km och 2180 höjdmeter på 11 timmar och 10 minuter.
https://www.strava.com/activities/10552357410

Fastnade inte på bilden då jag stod och tryckte bakom hörnet 😀

Snart start och av de 25 startande var det bara ett fåtal som genomförde hela 2 varv och endast 1 stark tjej, Yann Hellman genomförde alla 4 varven på 23h 5min vilket är helt makalöst. Efter starten försvann alla och jag traskade i stort sett hela loppet själv utom under några minuter då jag passerade en person efter 6 km som gått ut lite för hårt.

Resultattavlan när jag åkte hem runt 20:30.

Snart i mål på första varvet som tog ganska prick 6 timmar. Kommer ihåg fotografen Rickard Ahlbergs kommentar – du ser ju pigg ut!

Bild ovan: Snart i mål på första varvet som tog ganska prick 6 timmar. Nu bara 2 km kvar och sen väntar varm korv med sötstark senap, blåbärssoppa, godis och inte minst kaffe med bulle😀 Spännande det här med energiplanen! Tror den höll ganska bra idag och magen protesterade inte av Tailwind.

Lägger med lite info om loppet författat av arrangören och banläggaren Rickard Ahlberg
Blir någon sugen på kommande lopp finns det en FB-grupp att gå med i här
https://www.facebook.com/groups/1187647284963384

Det skrevs även en artikel i lokaltidningen om loppet som jag inte har tillgång till men jag tycker att bara rubriken säger mycket.
https://www.na.se/2024-01-14/hon-var-den-enda-som-klarade-galna-loppet

Resultat

Text från FB:
Resultat SSH Skyrace och SUS 50 miles 2024. Bra kört exakt alla! Som ni märkte är de här loppen/banan ingen lek, i synnerhet inte på vintern/i de snöförhållanden som var. 60 % DNF-rate talar sitt tydliga språk. Om man körde två varv får man som sagt resultat på Skyracet även om man anmält sig till SUS 50 miles och DNF:at där.

Svennevad Halloween TrailRun

Att bara säga att det var blött är en underdrift😂

Japp – det blev till att snöra på sig skorna och testa Trailmakarens nya lopp i skogarna runt Svennevad med tema Halloween🎃

Det blev en blöt runda på fina stigar med inslag av spöken👻 – fast jag undrar vem man egentligen skulle bli mest rädd för en mörk kväll i skogen😂

Kände mig inte riktigt lika pigg som förra söndagen så det blev en del gå-pausar då jag under flera kilometer försökte hänga på några yngre ryggar och som jag i mina tankar tänkte försöka springa ifatt på slutet. Enligt speakern skulle det finnas en skylt med 1 km kvar så man kunde lägga in en spurt men den blev jag lite blåst på. För plötsligt fanns bara målet där och klockan visade att det var typ. 700 m kvar. Jaja, så är det när man inte kan banan. Men jag är lika glad för det för jag var inte sist även fast jag var äldst😄

https://www.strava.com/activities/10164583594

KolmårdsRundan HöstTrail

Fantastiskt vackert

Gråmulet väder, 2 grader varmt och en antydan till små snöflingor i luften. Står vid starten tillsamman med bror Kenneth och småfryser lite i spänd förväntan på att få ge mig iväg på nya stigar. Hur ser banan ut? Är det mycket backar? Är den teknisk? Hur hårt vågar jag gå ut för att orka hela rundan? Oj vad många frågor det är när man springer ett lopp för första gången.

Nåväl, starten går och jag joggar iväg i maklig takt och redan efter några hundra meter går det uppför direkt på smal stig och vidare upp på underbara berghällar. Och så fortsätter det. Upp och ner och ner och upp. Stigen böljar sig fram genom en magisk natur så jag glömmer många gånger bort att jag springer för det är så vackert.

Jo, det var jobbiga backar, men mycket fina och roliga både uppför och utför. Bitvis lite tekniskt med stenblock men inga problem om jag tog det lite lugnt. Helt enkelt ett underbart lopp som verkligen är att rekommendera och dagen till ära hade jag även en kropp som ville springa😄

Tiden i mål blev 1:13:48 som för mig är grymt bra. Utifrån att jag normalt kutar 10 km på platten runt timmen så var detta den snabbaste milen jag gjort i terräng med ca: 220 höjdmeter.

https://www.strava.com/activities/10123790667

Silverleden på 1 dag – last edition

vilken mental och fysisk berg och dalbana!

Såhär dagen efter är det svårt att förstå vad kroppen egentligen klarar av. När man är tokslut och kroppen värker, krampen hugger i vaderna och tånaglarna är blåa – då vet jag nu att jag orkar lika mycket till. Gårdagens lopp runt Hällefors i fantastiskt fin men på vissa sträckor riktigt tuff terräng fick mig verkligen att gräva djupt och pusha både psyke och kropp till det yttersta. Så nu borde även jag kunna kalla mig ultralöpare på riktigt – och vem trodde det för något år sedan – INTE jag😄

Loppet
Starten går 08:00 och sen har man 12 timmar på sig att ta sig i mål. När jag anmälde mig kändes det som ett inte så helt ouppnåeligt mål – det är ju hela 2 timmar per mil. Men men – vad man kan ha fel. Min Garmin-logg visar efter höjdkorrigering på en total stigning på 1677 m – och det är inte att bortse ifrån.

Ugglekullen efter 18,1 km – fortfarande pigg

Längs banan fanns 8 vätskekontroller med spärrtider inom parentes.
1= 7,1km (10.00), 2= 13,5km (11.30), 3= 20,5km (13.30), 4= 29,6km (16.00),
5= 35,7km (17.30), 6= 45,7km (18.00), 7= 52,2km (18.30), 8= 57,0km (19.00)

Till första depån Käxtjärnen (7,1 km) gick det lätt. Pigga ben och ännu inga större stigningar.

Efter den andra depån Sävenfors (13,5 km) kom den första förvarningen att det finns backar på leden. Det blev en rejäl klättring upp till Ugglekullen efter 18,1 km och jobbiga nedförslut fram till den tredje depån Sävsjön (20,5 km).

Har dåligt koll på vad som hände sedan men när jag lämnat den fjärde depån Strävgrinden (29,6 km) och börjat det tredje klättringen så började jag inse vad detta handlade om. Nu gick inte kilometrarna så snabbt längre.

Ingen aning var jag är men fina utsikter fanns det gott om

Nu börjar minnet svika – kroppen och hjärnan har gått in i ett rent överlevnads mode och var jag är spelar ingen roll bara jag kommer fram till nästa vätskekontroll och jag ligger hyffsat i fas med spärrtiderna.

Oftast var stigarna tydliga och lättsprungna

Ett stark minne är dock när jag kom till Svenstjärn (45,7 km) så blev jag mottagen av applåder nästan så jag trodde jag kommit i mål😄 Där dök även Celine Pace-Soler upp och även en tidigare arbetskollega Niklas Noren som jag tydlig kutat lite omlott med utan att vi haft kännedom om varandra.

Kommer även ihåg den extra energiboosten jag fick i form av ”hemlig” sportdryck i MER-flaska med koffein som en snäll funktionär delade ut vid Lövvik (52,2 km) innan den sista brutala stigningen började. Kan nog säga att det var det som gjorde att jag tog mig i mål🙏

När jag passerade Knuthöjdsmossen efter 54,6 km insåg jag att jag kommer att fixa tiden 12 timmar så jag passade faktisk på att stanna upp några minuter och njuta av omgivningen och lyssna på korparna som kraxade på myren.

Depå Krokborn (57,0 km) kutade jag bara förbi😁 Nu skulle jag bara i mål.

Under de nästan 12 timmar som det tog hinner man tänka mycket och citaten som dyker upp i skallen är många. De flesta har jag glömt men några har jag kommit ihåg😄

bara en ”idiot” hittar på något liknande
är huvudet dumt får kroppen lida
aldrig mer – kom ihåg det!

Vilken uppenbarelse – målet och bara upploppet kvar med kunglig mottagning av publiken.

Alla som tog sig i mål inom 12 timmar fick en fin plakett i skiffer där banan är inristad. Och i mål kom jag🥰 Officiell sluttid blev 11:36:09 och plats 104 av 112 som tog sig i mål av totalt 168 startande. Dessutom var det även den sista upplagan av Silverleden då arrangören informerade att detta var – The Last Edition – så plaketten får anses som extra mycket värd nu.

Haha, snygg målgångsbild – ser aningen plågad ut men så farligt var det inte😄

Sammanfattningsvis har jag en hemsk träningsvärk idag dagen efter, dessutom mer ont i rumpan än efter Vätternrundan – förklara den! Har även lärt mig mycket om mig själv och var mina gränser går. Så fortsättningsvis kommer jag nog att hålla mig till de något kortare distanserna för att kroppen ska hålla och jag själv ska må bra.

Sen har vi detta med energiplan! Normalt sett på längre lopp brukar arrangören tillhandahålla olika typer av energi på depåerna men i detta fallet meddelades att inget skulle finnas förutom att korv med bröd skulle serveras typ halvvägs. Och hur löser jag då detta – planen var att sippa en stor slurk sportdryck när klockan pep varje kilometer och fylla upp blåsan vid vätskedepåerna men för övrigt hade jag dumt nog ingen extra energi med mig förutom salttabletter mot kramp. Nu vet jag inte om extra energi hade spelat så stor roll i sammanhanget då jag upplevde att det var mer det mekaniska i kroppen i form av ont i höft, leder och fötter (tånaglar) som begränsade farten.

Resultatlista

UKA PAIN 28 km

det var tuffare nerför än uppför!

Har nog rekordet i att njuta av utsikten på Hykjeberg? – 17.5 min

Frågan innan start var – kommer vi att ångra oss att vi bytte från 50 km till 28 km – eller kommer vi att vara glada att vi gjorde det? Svaret är blandat så jag tar det från början. Starten gick och löpningen började med 7 km relativt platt och enkel stiglöpning med inslag av en hel del grusväg och några asfaltspartier innan de första backarna kom. Här kände vi oss starka och tackade oss själva för alla backpass vi gjort i Kilsbergen som grundträning. Dessvärre började Kenneth nu allvarligt oroa sig över smärtan i höger knä som smugits sig på och tilltagit alltmer men som han hoppades skulle gå över. Det blir många gå-pausar och framfarten sjunker då smärtan bara blir värre. Nästan uppe vid första vätskekontrollen efter 14 km går vi ifrån varandra så jag får springa på fritt upp till kontrollen på Hykjeberg. Går starkt uppför hela vägen – 860m och 139 höjdmeter – med bra energi – faan vilken känsla😁 Väl uppe blev belöningen helt underbar – vilka vyer🥰

Kenneth kämpar på uppför och när vi båda stämplat in på kontrollen och tagit våra åtråvärda gummiband började färden ner. Oj oj – nu blev det brant, riktigt brant 😱 och långt. Det tog aldrig slut kändes det som och det slet rejält på ben, fötter och inte minst på Kenneths knä som nu började ge upp totalt☹️ När vi insåg att enda sättet för honom att ta sig tillbaka var att gå så delade vi på oss med viss ångest från min sida. Så med precis 10,5 km kvar började jag min egen färd mot målet. Under sträckan ner från Hykjeberg blev vi passerade av ett stort antal andra löpare och av någon underlig anledning väcktes tanken – hur många kan jag springa ifatt? Tokig idé, jag vet, men när första ryggen dök upp på stigen och min energi var bra insåg jag att det kanske gick att ”plocka” flera. Efter 19,7 km kom Grisbacken – 470m och 92 höjdmeter som jag tog med bra energi och självförtroende. Nu var det i stort sett bara fin stiglöpning kvar till målet och under färden dit sprang jag om totalt 11 stycken😁 Så svaret på första frågan om vi ångrade oss att vi bytte så är Kenneths svar ett klart NEJ. Mitt svar är något mer diffust och landar mer i ett Nja😊 Och eftersom det blev som det blev så är sluttiden oviktig, men för statistikens skull så blev den 04:45:26.

Nu såhär efteråt när det ”stora träningsmålet” är avklarat så är tomheten påtaglig. Vad ska jag göra nu? För visst, racet är höjdpunkten men resan till målet har varit helt fantastisk den med och som jag dokumenterat här https://s2tri.wordpress.com/traning/

Och visst finns det en viss revanschlust att ändå köra 50 km som var tanken från början och som jag är övertygad att jag klarar.

Ed ir bar painut = Det är bara slitsamt/arbetssamt/besvärligt

https://www.strava.com/activities/9150103275

https://my.raceresult.com/203120/

KolmårdsTrailen 21 km

Jisses – vilken bana och natur😄

Tog en tur till Norrköping för att springa en kortare runda än sist för att göra en sista avstämning om det blir UKA PAIN eller ”bara” PAIN. Kan säga att efter dagens runda har jag helt klart bestämt mig😄 PAIN!!

Hur var detta då. Jo reklamen säger ”Ett av Sveriges finaste Traillopp” och jag kan instämma – det VAR fint – O T R O L I G T fint. Men även tekniskt, och JA det fanns backar, både utför och inte minst uppför. Helt och hållet en toppendag och ett toppenarrangemang 🥰

Lite sjukt var ändå att jag prickade min tänkta sluttid på 3 timmar med 1 ynka sekund🤣 Officiell tid blev 3:00:01😆

https://www.strava.com/activities/9021114029

https://www.marathon.se/racetimer?v=/sv/race/show/5559%3Flayout%3Dmarathon

Munkastigen TrailRun 44 km

Kan bara konstatera att 44 km ÄR långt

Det blev en riktigt tuff tur i typiskt aprilväder med både sol, regn, hagel och åska genom Tivedens fantastiskt fina skogar där många partier var helt magiska så jag glömde bort att jag sprang. Men 44 km trail-löpning tar på både kropp och inte minst psyke när man blir trött så det blev till stor del en mental berg och dalbana för att ta sig till målet. Får se om jag kommer ur sängen i morgon bitti😊

Fortsätt läsa

Lite spring…

Run André, Run!

Örebro parkrun #184

Lördag och LK Gränslöst står som värd för parkrun idag. Det kan jag ju inte missa! Men hur mår kroppen?

Parkerade bilen avsiktligt långt ifrån starten för att kunna jogga lite och känna på kroppen om den ville springa idag eller inte. Var nära på att vända hem efter några hundra meter då kroppen kändes som bly och pulsen rusade. Orsaken var med stor sannolikhet onsdagens lopp runt Gallaberget som tog en hel del energi och resulterade i ett ömt knä och stela ben. Körde även ett pass med 5000 m på roddmaskinen för att försöka väcka benen på fredagskvällen och hoppades att det skulle hjälpa.

Men, YAY! Ibland överraskar kroppen och gör något hjärnan inte är beredd på. Resultatlistan visar på nytt PB! (27:21) Inte mycket men ändå. Nöjd!
https://www.strava.com/activities/7327398409

Gallaberget TrailRun 10 km

Gallaberget trailrun lät intressant när det dök upp i flödet. Och när jag såg film och bilder från stigarna hade jag redan bestämt att detta ska jag springa.
Film från loppet

Vilken härlig bana de var! Ett riktigt skogsbad i ett par traildojjor. Men jobbig, även om det var relativt lite höjdmeter. Njuta, ja det fick jag längst av alla då jag kom sist i mål. Och om jag kan tänka mig att kuta den igen, JA!
https://www.strava.com/activities/7314126035

VirsboRUN 15,9 km

en raket och två sniglar

Prispallen för klubbens löpare och även den riktiga placeringen för Jonatan. Ja gissa vem som är raketen😁

Nu var det dags att prova något nytt. En tuff terräng-halvmara (4×5,3km) som det beskrevs i inbjudan. Lockades även av inbjudans beskrivning av banan och terrängen som delvis går över Hälleskogsbrännan som jag inte besökt tidigare. Är inte speciellt förtjust i asfalt- och grusvägar så detta passade perfekt.

På startlinjen från klubben stod även bror Kenneth och raketen Jonatan Palm från Falun. Starten närmade sig och regnet strilade och hotade med en blöt tillställning men precis efter starten så blev det uppehåll och perfekt löpväder ända till målgången.

Att jag kallar Jonathan raketen är ingen underdrift då jag redan halvvägs in på mitt andra varv blir varvad av honom. På tredje varvet tar jag mig en slurk vatten vid mellankontrollen där funktionärerna var imponerad av hans framfart i spåret på första varvet och berättade följande.

han kom så fort att jag nästan blev översprungen, han var ju här redan efter 8 minuter!

Planen för min del var att springa sakta så många varv jag orkade och hann då det var en tidsbegränsning på 3 timmar. Nu visade det sig att det inte var tiden som blev begränsningen utan den utlovade tuffa terrängen. Hjärnan ville 4 varv men efter 3 varv sa kroppen stopp och det blev vänsterfilen till målportalen.

VirsboRUN var ett mycket trevligt och välordnat arrangemang trots liten skala som är värt att besöka vid fler tillfällen. Även banan som både var backig, vacker och dramatisk uppfyllde utlovade förväntningar. Ett avslut med god mat och en skön bastu efter loppet gjorde också hemresan enklare.

http://virsborun.se/

Efter en summering av gårdagen så kan den sammanfattas såhär. Träningsvärk? JA, ont i knäna? JA, Vad gjorde jag igår? hade KUL.

https://www.strava.com/activities/7216019356

Inget rekord men sluttiden blev för statistikens skull 1:53:20

Kilsbergsleden 10 km

blaa blaa blaa…

Sista spurten in till mål. Foto Carin Calleberg

Vet inte hur jag tänkte här!? Kan det varit det inre samvetet som talat att jag borde nog springa lite. Funkade tydligen, för plötsligt så stod jag där på startlinjen efter en anmälan med kort framförhållning för att kuta 10 km i Karlslundsspåret. Terränglöpning kallas det men jag vet inte. Hade nog hellre sprungit stig i skogen. Hur som helst var vädret perfekt med en strålande sol på en blå himmel och friskt i luften. Lite småkyligt, inte kallt, men det var skönt med vantar ändå.

Starten gick och jag la mig i ett behagligt tempo där jag kände mig stark och självförtroendet var på topp. Det höll i typ 4 km sen blev det sådär som hänt så många gånger förut att pulsklockan börjar varna! Även fast jag försöker hålla igen och jag upplever att jag springer i ett ”prattempo” så fortsätter den att bara surra och surra! Jag vet att om jag inte håller igen så är det kört och det var precis vad det blev, KÖRT!

Räknade ihop till 21 gå-pausar på de återstående 6 km till mål. Förstår inte logiken hur kroppen fungerar för jag är inte flåsig utan har en låg andhämtning men en hög puls. Och går pulsen för högt blir jag illamående. Jättejobbigt i backarna då jag känner att jag har styrkan men pulsen skenar och jag är färdig att kräkas. Pulsvarningen är satt till 176 och vid 182 kräks jag! Den som kan förklara vad jag ska göra för att komma ifrån detta är välkommen.

https://www.strava.com/activities/6218807424

Trots skitlöpning blev tiden ändå ganska OK 1:03:03

ASICS World Ekiden 2021 – LK Gränslöst #1

oh yeah!

Det blev en tur med reflexer och pannlampa

Något dök upp i flödet på Messenger… En stafett över 42 195 m delat på 6 deltagare där den kortaste distansen är 5 km och den längsta 10 km. Perfekt tänkte jag för löpträning behöver jag. Glad i hågen anmälde jag mig till 5 km och kutade min sträcka på lördagen. Trodde jag! Men den gick inte att registrera då jag saknade KODEN! Det var kanske lika bra det för löpningen gick sisådär och jag var inte nöjd. Nåja, jag får kuta om den på söndag istället då.

Sen vet inte jag hur det gick till, men efter lite dividerande och ändringar fick den minst löptränade deltagaren (jag alltså) springa den längsta distansen. Och jag som laddat för 5 km! Söndagen gick och måndagen kom och det var bara jag kvar som inte kutat och det var sista dagen att göra det. Trött efter jobbet, lagom peppad efter ändrad distans och dessutom kallt och mörkt ute gav jag mig iväg och tänkte att -några rekord kommer definitivt inte att slås.

Men shit, det gick ju riktigt bra. Äntligen under timmen på milen och jag behövde bara gå 5 gånger!

Resultat

Hög puls + mjölksyra = illamående

Hittade en trovärdig förklaring på mitt illamående. Om den stämmer kan jag i alla fall inte säga att jag inte tar i tillräckligt då kräkningsreflexen framkallas vid extremt hög ansträngning och med höga halter av laktat i blod och vävnader.

Det kroppen gör för att få bort överskottet på mjölksyra är att den prioriterar vilka system i kroppen som behöver mest syre just där och då och prioriterar bort andra för att få balans i energisystemet. Detta innebär att matsmältningen hamnar längst ner på prioriteringslistan. För att “stänga av” matsmältningsprocessen tömmer kroppen magsäcken med en kräkning.

TCS Lidingöloppet Trail 30 km @Hemma 2021

mycket tuffare än jag trodde!

Hittar man på dumma idéer får kroppen lida. Så är det bara. Det har jag lärt mig idag (igen!). Att kuta Lidingöloppet terränglöpning är jobbigt. Det vet jag. Att springa Lidingöloppet trail då, hur jobbigt är det?

Jorå, första milen kändes lätt och man ”dansade” fram som jag lärt mig att det heter😄 Andra milen började man ana hur den här utmaningen skulle sluta😬 Tredje milen, fy fan, då var det vi och sniglarna som tävlade vem som var snabbast😱

Nu var det i och för sig inte fysiken som satte stopp utan den mekaniska kroppen som jag lever i. Det går helt enkel inte att springa, jogga eller knappt gå när det gör ont överallt i knän, fötter och höfter. Som ”tur” var upplevde Kenneth samma som mig så det blev en riktig långtur tillsamman i skogen idag med målet att bara ta sig i mål.

Två varv på milspåret. Ett varv på 7,5 och avslutningsvis ett varv på 3an.

Talludden Trail 8 km

Vackert och tekniskt

Officiell sluttid 59:03 och målet var att ta sig runt på en timme!

Woohoo, trailpremiär med nummerlapp! Vem trodde på det på riktigt? Inte jag, men nu blev det av. Och kul var det, och mersmak blev det. Visserligen har jag sprungit trail i skogen själv men att sätta på sig en nummerlapp och dessutom springa på nya stigar med andra var riktigt kul. Sen gillar jag farten😄 Snigelfarten😂 Passar mig perfekt att kunna gå på vissa partier som är branta eller tekniska för att få ner pulsen några slag som inte finns på en rak platt asfaltbana utan slut.

För pulsen var hög även med snigelfart i den backiga terrängen så klockan varningsurrade mest hela tiden att ta det lite lugnare. Kanske berodde det på att jag tidigare under veckan känt mig lite förkyld eller så är det bara så det är. Med runt spåret var även bror Kenneth som höll jämna steg med mig eller så var det tvärt om🤣 Summan av kardemumman så blev det en perfekt uppladdning inför nästa helg…

Kan inte vara lätt att fota snabba löpare men mig gick alldeles utmärkt🤣 Hade länge följe med Matthias Köhler (bakom) som visade sig vara en riktig ultralöpare.

Caballo Blanco Memorial Run

Helt okänt för mig och en anmälan utan att ha någon koll alls!

Det kom en fråga på messenger från Kristoffer Sjölin ”Det här kanske är något för oss?”
Ovetandes om vad det var så tänkte jag ”att det vore kul” då det mesta i motionsloppsväg var inställt i år och skickade in en anmälan.
Efter lite efterforskning om vad och vem Caballo Blanco var så insåg jag att det var ett lopp för hängivna ultralöpare som helst springer i sandaler. Oohh jisses amanda tänkte jag😱 precis rätt man på rätt plats. Jag ultralöpare😂 Nu fanns det ju kortare distanser än 50 miles (8 mil) att välja på och tur var det, 22 km (Un Poco Mas Loco) fick räcka.

Dagen för loppet närmade sig. Uppladdningen hann väl inte bli den bästa med endast ett långpass på 21 km för två veckor sedan i 6:30 tempo. Dessutom på platt mark runt Oset i Örebro. Rundan i Persbo skulle bli betydligt tuffare då banan skulle springas två varv á 11 km och inledningen på varje varv börjar med en uppförsbacke på 2.5 km. Totalt en stigning på 338 höjdmeter.
Innan loppet tittade jag på en intervju med Caballo Blanco som egentligen heter Micah True där han beskrev sin passion och tankar om löpning. Något som jag tänkte ta fasta på under loppet var hans ord ”Easy, Light & Smooth”.

Piggare än så här kommer jag inte att vara idag, snart dags för start.

Starten gick och vi ställde oss långt bak i kön då jag insåg att vi annars bara skulle stoppa upp och proppa till den smala stigen som inledde banan. Första varvet gick riktigt bra tycker jag. Bra energi och för mig bra kilometertider på de delar som var lite flackare. Andra varvet blev inte riktigt lika snabbt då kroppen och benen tyckte de hade gjort sitt för dagen redan efter den andra långa stigningen på 2.5 km. Det blev till att gogga resten. Är tacksam att Kristoffer stod ut med mig och tog det lugnt då jag förstod att han hade orken att springa.

Efter målgången blev vi väl omhändertagna med god chiligryta och lingonkaka till kaffet som smakade mycket bra. I det stora hela ett mycket bra arrangemang och trevlig tävling som tål att återupplevas men då kanske lite mer förberedd 😁

https://redsports.se/CBM/CBM.html

https://www.strava.com/activities/4146289932

Min löparhistoria

Born to Run, inte jag!

om jag får välja mellan MTB och löpning😂

Det här med löpning alltså, och i synnerhet som ultralöpare😂. Tänker tillbaka på min barndom. Det började kanske redan i 14-15-års åldern när jag och min vän Mats sprang runt elljusspåret (2.5 km) i Viaskogen i Kumla. För Mats gick det lätt, han bara försvann och ibland blev det även ett extravarv. Själv kommer jag så väl ihåg hur tungt det var och jag fick verkligen kämpa för att ta mig runt. Även under högstadietiden på jympan när det stod löpning på schemat var det hemska upplevelser då orken och glädjen att springa inte infann sig.

Kan inte påminna mig om att jag var stillasittande i min ungdom, utan mera tvärt om, ständigt aktiv så den fysiska förmågan borde ha funnits. Cykeln var en favorit och turerna runt Kumla på upptäcktsfärd var många och långa.

Gillade verkligen att cykla när jag var yngre. Året är 1970. Brorsan hade ingen hoj så han fick springa

Tonårstiden kom och medans många av klasskompisarna spelade fotboll väsnades jag punkrock och annan musik i olika källarband. Ingen fysisk aktivitet där inte.

1977 och Sex Pistols släppte sin första skiva. Kan dom så kan vi.

Åren gick och lumpen genomfördes på I3 i Örebro där fyspassen ibland bestod av löpning i Venaspåret. Löpningen skulle göras på en speciell tid vilket oftast innebar blodsmak i munnen då jag inte var speciellt vältränad då heller. Får än idag lite dåliga vibbar när jag åker förbi eller springer i spåret då jag så väl kommer ihåg hur hemskt det var.

Tiden gick och när inget tvingade mig till att springa höll jag mig så långt borta från idrott och löpning i synnerhet som jag kunde, i stort sett >35 år. Istället blev det modellbåtshobbyn som tog min huvudsakliga tid med tävlande nationellt på SM och även i Europa på diverse EM och VM fram till 2014 när min En Svensk klassikerresa startade.

Har nu under några år försökt att ”älska” det som så många andra ser som det bästa här i livet. Men jag känner inte att jag riktigt kommer dit trots flertalet coacher och löpargrupper. Känslan att oftast ha en elefant på ryggen när jag springer börjar bli jobbig. Glädjen i löpningen finns när jag väl gör det men det där spontana suget att ut och springa finns ännu inte. Behöver fortfarande någon/något som ”sparkar” på mig.

Sommarmilen 18/7 – 2/8

Ja just det… glömde bort årets första löpevenemang arrangerat av LK gränslöst

Tänkte skriva något positivt här men det blev snarare en mardrömsmil än en sommarmil. Har aldrig lyckats komma under timmen på milen förut men nu var det kanske dags. Hjärnan var bestämd men kroppen ville något helt annat.

Tja, faktorerna att det blev som det blev är troligtvis flera.
#1 – Jag cyklade dit. Ifs bara 35 km men ändå.
#2 – Torsdagens intervallöpning på GIH kändes i benhinnorna
#3 – Borde istället legat på stranden då solen sken från blå himmel, obefintlig vind och värmen var tryckande med 26 grader i skuggan. Kan bara konstatera att värme och fysisk aktivitet inte är min grej.

Jomen, jag kom i mål tillslut och får då knyta ihop säcken med Caballo Blancos sitat

If you finish the race, you win. If you participate, you win
Caballo Blanco